SARACAMILLA

dethär med tiden är en sak som gör mig tokig, jag vet inte om jag vill att tiden ska gå fort framåt eller om jag vill stanna upp och spola tillbaka. just i detta nuet, så säger nog mitt hjärta spola tillbaka.. till tiden då man var lite mindre, tiden då man knappt kunde stava till ordet problematiskt och ännu mindre förstå innebörden av det. "då skitsnack inte existerade, & när pappa var bästa killen på jorden" (vilket min pappa alltid kommer vara för mig). först kvistens förskola, redan då var man lilla princess, men man nöjde sig med så lite. jag satt mer än gärna ute i regnet i timmar med gummistövlar & en spade & gjorde geggamojja i sandlådan. då mamma&pappa blev galen för att man hällt vatten i overallen & man kastat den fina sörjan man så kreativt åstadkommit i sandlådan på den nytvättade bilen. det var också då man gick ut på gatan & lekte med första bästa som kom fram & sa hej. det var tider det. men man blev äldre och började på lågstadiet, mimergården. (jag då såklart ett år yngre än alla andra & blev självskrivet LILLA prinsessan). fortfarande lekte man med alla som kom fram och pratade med en men det var då man började exprimentera lite med hur mycket tålamod mamma&pappa kunde ha. för det var då de blev galna för att man gett bort sina nya skor till sin nya "bästis" för dagen eller för att man hoppat från gungan i sina nya byxor inköpta från gårdagen. eller i mitt fall fick jag skylla mig själv då jag fått en ny cykel & skulle testa stegra med en hand, för er som testat så vet ni att man gör inte det så himla lätt. man fick massor av nya kompisar på skolan & åren gick.. det var då man började i mellanstadiet, fortfarande mimergården. man fick nya kompisar från andra avdelningar & kompiskretsen blev lite svårare att handskas med. för det var då meningar som "man kan bara vara två på det vi ska göra" & "vi hade bestämt att vi skulle va själva idag" uppfanns.. & jag kan nästan lova att ALLA tjejer vet vad jag pratar om . småa tjejer kan va riktigt elaka. men det var nu man hittade saker man var bra på, såkallade hobbys . & det var nu mamma&pappa blev arga över att man knuffat ner någon man varit arg på ner för pulkabacken eller för att man kastat snöbollar på bilar som åkte förbi skolgården. det var nu man började bli "stor" då ,man skulle börja högstadiet. man började högstadiet & vänner kom och gick som dom ville, känslor åkte berg&dalbana och det var nu man började fundera över meningen med livet. & det var nu mamma&pappa blev arga över att man struntade i skolan och frånvaron var hög eller för att man kom in halv fem på natten . man hade roligt under denna tid, & ärligt är det nog den mest livfulla tiden då man skrattar & gråter mer än någonsin. det är denna tid man ska ta vara på, & visst ska man göra egna saker & ta reda på vad livet har att ge.. men det är oxå nu man ska börja skapa den människa man i framtiden kommer bli. för åren forstätter att gå, nu i raketfart & helt plötsligt står du på gymnasiet bland tusentals främmande människor & du är fortfarande lillalilla princess. & det är nu du börjar fundera påriktigt vad man gjort & åstadkommit i livet. & det är nu du ångrar att du inte planerade din framtid bättre, för det är nu den är närmare än någonsin. de vänner du kallat "ditt liv" går alla åt olika håll & det är NU du börjar inse värdet av en riktig vän ! & det är nu din mamma&pappa inte blir arg längre, för de säger att du borde lära dig saker & ting själv.. de kallar det visst "eget ansvar" . jag vet nog inte så bra än vad eget ansvar är än, men jag vet att det är nu jag måste ta reda på det.. för tiden springer iväg, & jag hinner inte ikapp. så från det ena till det tredje, TA VARA PÅ TIDEN NI HAR. för den kommer aldrig igen, aldrig aldrig någonsin. hur mkt ni än vill det. jag är verkligen ingen writer, men hey dethär är jag & mina tankar, live with it .


tänk att jag skrev dedär raderna när jag var 16år, nu är jag 19 och har fortfarande inte hunnit ikapp tiden, jag har nu slutat gymnasiet och står ensam, ensammare än någon annan gång förut, utan någon som kan visa mig vägen, inga lärare, inga studievägledare och ingen annan kan bestämma vad jag ska göra. Det hela gör mig lite förvirrad och en gnutta rädd, men jag kan göra det, jag har klarat alla andra livets hinder, det har inte alltid vart lätt, men vem har sagt att det skulle vart det? För det är nu det börjar.. det riktigt livet, och för mig, kommer det inte bli något annat än spännande..

PUSS